less inspiration

fönsterplats på gul buss
tittar snett framåt
han och hon bredvid varandra
på samma säte men på varsitt håll

för när han vaknar till en ny dag bredvid en främling på andra sidan sängen
när glimten grånade och värmen frös
den vetskapen bildar tyngd på bröstkorgen
en tryckande smärta
hjärtesorg

tittar snett framåt
försöker se samhörigheten
ett endaste uns av ömhet
men bara blickande bitterhet i förvrängda miner


när tvåsamheten blev ensamheten

medan halva bekantskapskretsen rullar sig i gårdagens fylleångest och den andra halvan alltid reserverar den här dagen med ordet "plugga" eller "ärenden" i sin kalender låter jag alltid söndagen vara. numer.

men kanske har du sparat ångesten, fyllt ångestfacket för att på söndagen tillåta utsläppet? inte konstigt att människor mår dåligt på måndagar. söndagens urladdning kan ta flera dagar att reparera. sedan blir det onsdag och lillördag. inte konstigt att människor behöver lördag på en onsdag. utmattade hjärnor tillåts vila med alkohol i kroppen. trycka undan det jobbiga. för sedan är det ju bara en dag kvar till fredag. vodka i blodet. promille i hjärtat. och så blir det söndag och huvudvärk igen. 
 
jag har gjort både och. på söndagar alltså. pluggat med fylleångest. fyllepluggat. men mest haft fylleångest. minst pluggat. och ännu mindre uträttat något som helst ärende på en söndag. söndagsångest fram till onsdag. fram till att jag inte orkade ha någon söndagsångest alls. lillördag på en tisdag. ibland redan på en måndag. för du förstår, i slutändan blir ångesten bara värre. för ångesten har den egenskapen - först tror man att den går att ignorera ända tills den har växt sig till en sjukdom. tills man slutligen har feberångest, hostar och snorar ångest. ett rum fyllt av ångest är syrefattigt och luktar fruktansvärt illa. det kan jag lova dig. och vet du vad ångesten livnär sig på? sprit. bland annat. på människans sårbarhet under fyllan. och människans ännu större sårbarhet på en söndag.
 
söndag. sårbarhetens dag. om man nu kan kategorisera känslor till specifika dagar. och jag bestämde mig för att sluta där. innan veckans alla dagar hann bli en ständig söndagsångest. numera försöker jag spara de svartklibbigaste utav känslor till veckans sista dag. och vet du vad? det har utvecklats till något speciellt. att det inte finns några som helst förväntingar på den dagen och att söndagen har kommit att bli min favoritdag. ett tomt blad i kalendern, öppen för äventyr eller bara en heldag i sängen tillsammans med en bra bok.

Kära dagbok. I dag har jag varit nykter i drygt femton månader.

i dag fick jag höra om en mor som inte ville krama sina barn, som bad sina båda döttrar att hålla sig undan och "inte klänga". i min kalender, på de där sidorna det finns plats för egna anteckningar har jag sparat en sida avsedd en del av framtiden. en sida för barnuppfostran. och högst upp på den sidan, den viktigaste punkten av dem alla, står det: krama dina barn. ofta. och mycket.

på andra våningen i en lägenhet byggd 1983 får jag min släkthistoria berättad. över en kopp kaffe tillsammans med gårdagens wienerbröd får jag höra om mina ryska rötter. och om telefonen som inte ringer lika ofta som förr och hur tidigare väninnor inte längre kan minnas hennes röst genom luren.

hon sluter ögonen och lyssnar. en hel livstid äldre än mig. ett helt liv bakom sig och jag ett helt framför mig. vi är lika hon och jag. med varsin porslinskopp i handen ger hon mig några bitar av det oändligt stora pussel som jag påbörjat. med äkta välmening berömmer hon min beslutsamhet att resa ensam till indien och min klump i magen lossnar lite. hennes röst är trygg. stärkande. lugnar mig.

i ett kök dränkt av eftermiddagssol talar en dam med sitt barnbarnsbarn. om livet, kärleken och frågar om det får lov att vara en påtår av kaffet?

För att lägga locket på

Det är därför jag inte skriver

Kom på det nyss

Skrivandet är som att riva i öppna sår

eller som att plåstra om

Men aldrig lägger bokstäverna locket på

Så levande som orden får mig att må kan i omgångar vara smärtsamt påtagliga

Göra så ont att jag inte vågar forma nästa ord i meningsföljden

men så vaknar jag och förstår att det är nödvändigt

inte alltid

men ibland

nödvändigt

att riva eller plåstra

lika nödvändigt som det ibland är att lägga locket på

intimitetens avståndhet
ekar
och han blir mer ensam tillsammans
än själv

backspegeln visar
första mötet

på ett färdmedel mittemot varandra
hon åker medhålls på grund av illamående
han färdas baklänges med pälskrage på marinblå kappa
hon stäcker fram en hand mot honom
han tittar frågande
hon vill jämföra storleken på deras händer
han säger att det betyder olycka
sluta tramsa säger hon
tvekande lyfter han armen mot hennes hand
de möts halvvägs
fingertoppar träffas
handflata mot handflata
och till sist två tummar mot varandra
från och med nu kallas det lycka säger hon

den svåraste utav konster

– att mötas
och fortsätta
bygga
hamra
spika
bron

men bristningsgränsen
övertrasseras
ändå alltid
tankeverksamheten såras
blöder
som magsyra tränger tanken fram
bubblande i halsgropen
kräker blod på grön badrumsmatta

järnsmak

öppnar badrumsdörren ut till tvång-samheten
utan möjlighet till distans
kan vi inte låta bli
att söndertrasa varandra
och han passar inte in
in i hennes verklighet
och hon
och hennes själsliga
känslosamhet
får inte rum
i hans
redan
trånga
vindsvåning

vi tar sönder varandra
men förstörs
utan den andra
det är ett hopplöst fall
redan dömt att misslyckas

men under skalen
är de båda nakna
och
till och med ett snöoväder
kan smälta
för två själars
blottade samspelthet

för jag kan inte sluta
åka karusell i ditt dricksglas
fylld med lemonad
snurrar vi runt
i mörkrets hastighet

förvrängda toner
skapar
ljud av tystnaden
& i ensamhetens
tomrum
håller jag hjärtat i min hand
för hon är så liten
i behov av
mänsklig
kroppskontakt
så jag kramar åt
håller hårt
och hon sipprar
igenom mina fingrar
ner på golvet
och jag tappade
min allra käraste vän

mörkret svartnat
när det sista utav hopp
lämnat
vaknar
döden
liggandes på rygg
tittandes upp i taket

i den spruckna betongskivan
ser hon intrasslade fingrar
hungrande munnar
nyfikna blickar
tillrufsade själar
och på ett oslipat trägolv
andas han stötvis
rakt in i hennes själ

aj

hans favorit
jordgubbsmilkshake
helst ljummen
med sugrör i sängen

fast jag vänder ryggen till
låtsassover

för

dåtiden gör sig
ständigt
påmind
och jag äcklar mig

minns
illegala berusningsmedel
den pulserande frustrationen
i takt med de elektroniska vibrationerna
och okända mäns våta andedräkter

förförd till fördärv

jag ljuger för att glömma
gömma dig
från det förflutna
fast
för han vet ju redan
vem jag är
utan ett endaste ord

och en känslotsunami
av
ofullständighet
fyller mitt inre
i breda floder
rinner tårar
ner för kinden
jag kippar efter andan
utan chans till luft
och där står hon
mitt på köksgolvet
med huvud mellan benen
och kan inte ens ta
ett
endaste
andetag

men det blir bättre
lite bättre
om bara för en stund
och i den stunden
vilar jag
långt från mig själv
i mig själv

han vaggar mig till ro
i ett andrum
endast för mig att bruka
en småbåtshamn
dit jag seglar till
när den stora stormen snart slår till
på samma kvarter
finns ett stammiscafé

en varmchoklad med vispgrädde
tack

pang


verkligheten anropar
jag hör någon annan i mig själv

jag vrålskrattar dig rakt i ansiktet
utan mening
mötet vi bokade in
inbokad spontanitet
får mig att hånle

en fläckad insida av förlust

i ögonvrån ser jag
dig
i mitten av vardagsrumsgolvet
dansandes
blå strumpor på dammigt ekgolv
en följsam själ i takt med pianomelodi
vit bomulls-tshirt mot len hud
sensommarsolens strålar fångas upp
av takkronan högt i tak
som en discokula på lågstadiedisco

& jag gråter i duschen
för att slippa smaken av salt på min tungspets
men mest för att jag inte vill höra min egenkomponerade klagosång
jag låter obehaget rinna av
genom avloppet
ner i underjorden

hjälplöshetens hunger skaver på min insida
den gräver sig runt i jakten på näring
jag vill riva
klösa ut den

ropar på hjälp
utan effekt

för hjälplösheten har flyttat in
packat upp
och lagt fötterna på soffbordet

men om jag
lägger
min nakna rygg
i snön
flådd och besegrad
utan murar
sköldar
skydd
kan vi mötas då?
om jag:

skiter i att vara
stark
för rädslan
är så tröttsamt
smärtsam

kan vi ställa oss
sida vid sida då
utan skyddskläder
pansar
och vassa
vapen

trillar

hårt
skrapar knäna
i gruset

slår pannan

i dig

Alltså. Ni vet hur det är. Man blir snorig. Utomhus. Utan varken papper eller vantar att snyta sig i. Oftast är det ganska lugnt. Man löser det hela med att dra in och svälja istället. För att sedan komma hem å hosta upp snorslemet. Men tänk nu. När man inte är snorig, men har en tjock snorkråka som sitter fast.

Jag står vid busshållplatsen. Väntar på bussen hem efter träningen och så plötsligt (för självklart kommer dem jävlarna alltid från ingenstans) är den där. Klumpen. Det är ganska mycket människor i min närhet. Stressen kryper sig på ju längre ner jag känner kråkan nå änden av min näsborre. Fan. Lite diskret, fortfarande "läsandes" metron, sticker jag upp vänster pekfinger i nästan. Inspekterar fingret. FAN. Det är en blodig kråka. Jag resonerar för mitt inre för och emot, men kommer slutligen fram till den enda lösningen - skiten måste ut!!!!!!! Vänder mig inåt busskuren och snabbare än jag någonsin gjort någonting förr får jag ut klumpen, under en millisekund tittar jag på den, blodig, stor, äcklig...och kletar ner den på tidningsuppslaget.

För att vara på den säkra sidan att ingen såg mig låtsas jag som ingenting och bläddrar vidare. Åh. Det är den sämsta lösningen. Att låtsas som ingenting. Det syns på långa vägar när någon gör "ingenting". Nu tänker du att: jaha. Det var väl ingenting? Just wait. Eftersom jag nu låtsas som ingenting läser jag ut le metro, och eftersom jag inte gjort någonting med tidningen på sidan 10, viker jag snällt ihop den och lägger den sedan på bänken bredvid mig. För där har dem andra som läst lagt sina tidningen. MEN AMANDA DET ÄR FÖR I HELVETE INTE EN STOR SNORKLUMP PÅ DERAS!!!!!!!!!!!!!!!!

En kvinna ställer sig bredvid mig, tittar på min tidning, läser rubriken och tar upp tidningen..........................
och då kom min buss.

Dagens läxa: ha alltid med näsdukar, alternativt starta experimentet: äventyra andra människors kräkreflexer.

att sova över hos någon man tycker om är fint. en natt på någon annans soffa.
i skinn kanske. låren klibbar fast mot de svarta soffkuddarna. 
öppna ögonen morgonen därpå och inte riktigt greppa vart man befinner sig.
några få sekunders ovetande.

innan jag somnar.
jag förstår lite mer för varje dag som går.
att jag inte ensam skapat mig problemen.
att det faktiskt inte alls är enbart jag som är problemet.
och fast det gör förskräckligt ont att göra upptäckten,
är det på samma gång en ren befrielse.
att jag inte är ensam här.
att det finns människor runt omkring mig
som lyfter
och sprider värme hos mig.