Påbörjad diktsamling, slutarbete på Malmö Högskola
backspegeln visar
första mötet
på ett färdmedel mittemot varandra
hon åker medhålls på grund av illamående
han färdas baklänges med pälskrage på marinblå kappa
hon stäcker fram en hand mot honom
han tittar frågande
hon vill jämföra storleken på deras händer
han säger att det betyder olycka
sluta tramsa säger hon
tvekande lyfter han armen mot hennes hand
de möts halvvägs
fingertoppar träffas
handflata mot handflata
och till sist två tummar mot varandra
från och med nu kallas det lycka säger hon
den svåraste utav konster
– att mötas
och fortsätta
bygga
hamra
spika
bron
men bristningsgränsen
övertrasseras
ändå alltid
tankeverksamheten såras
blöder
som magsyra tränger tanken fram
bubblande i halsgropen
kräker blod på grön badrumsmatta
järnsmak
öppnar badrumsdörren ut till tvång-samheten
utan möjlighet till distans
kan vi inte låta bli
att söndertrasa varandra
och han passar inte in
in i hennes verklighet
och hon
och hennes själsliga
känslosamhet
får inte rum
i hans
redan
trånga
vindsvåning
vi tar sönder varandra
men förstörs
utan den andra
det är ett hopplöst fall
redan dömt att misslyckas
men under skalen
är de båda nakna
och
till och med ett snöoväder
kan smälta
för två själars
blottade samspelthet
för jag kan inte sluta
åka karusell i ditt dricksglas
fylld med lemonad
snurrar vi runt
i mörkrets hastighet
förvrängda toner
skapar
ljud av tystnaden
& i ensamhetens
tomrum
håller jag hjärtat i min hand
för hon är så liten
i behov av
mänsklig
kroppskontakt
så jag kramar åt
håller hårt
och hon sipprar
igenom mina fingrar
ner på golvet
och jag tappade
min allra käraste vän
mörkret svartnat
när det sista utav hopp
lämnat
vaknar
döden
liggandes på rygg
tittandes upp i taket
i den spruckna betongskivan
ser hon intrasslade fingrar
hungrande munnar
nyfikna blickar
tillrufsade själar
och på ett oslipat trägolv
andas han stötvis
rakt in i hennes själ
aj
hans favorit
jordgubbsmilkshake
helst ljummen
med sugrör i sängen
fast jag vänder ryggen till
låtsassover
för
dåtiden gör sig
ständigt
påmind
och jag äcklar mig
minns
illegala berusningsmedel
den pulserande frustrationen
i takt med de elektroniska vibrationerna
och okända mäns våta andedräkter
förförd till fördärv
jag ljuger för att glömma
gömma dig
från det förflutna
fast
för han vet ju redan
vem jag är
utan ett endaste ord
och en känslotsunami
av
ofullständighet
fyller mitt inre
i breda floder
rinner tårar
ner för kinden
jag kippar efter andan
utan chans till luft
och där står hon
mitt på köksgolvet
med huvud mellan benen
och kan inte ens ta
ett
endaste
andetag
men det blir bättre
lite bättre
om bara för en stund
och i den stunden
vilar jag
långt från mig själv
i mig själv
han vaggar mig till ro
i ett andrum
endast för mig att bruka
en småbåtshamn
dit jag seglar till
när den stora stormen snart slår till
på samma kvarter
finns ett stammiscafé
en varmchoklad med vispgrädde
tack
pang
verkligheten anropar
jag hör någon annan i mig själv
jag vrålskrattar dig rakt i ansiktet
utan mening
mötet vi bokade in
inbokad spontanitet
får mig att hånle
en fläckad insida av förlust
i ögonvrån ser jag
dig
i mitten av vardagsrumsgolvet
dansandes
blå strumpor på dammigt ekgolv
en följsam själ i takt med pianomelodi
vit bomulls-tshirt mot len hud
sensommarsolens strålar fångas upp
av takkronan högt i tak
som en discokula på lågstadiedisco
& jag gråter i duschen
för att slippa smaken av salt på min tungspets
men mest för att jag inte vill höra min egenkomponerade klagosång
jag låter obehaget rinna av
genom avloppet
ner i underjorden
hjälplöshetens hunger skaver på min insida
den gräver sig runt i jakten på näring
jag vill riva
klösa ut den
ropar på hjälp
utan effekt
för hjälplösheten har flyttat in
packat upp
och lagt fötterna på soffbordet
men om jag
lägger
min nakna rygg
i snön
flådd och besegrad
utan murar
sköldar
skydd
kan vi mötas då?
om jag:
skiter i att vara
stark
för rädslan
är så tröttsamt
smärtsam
kan vi ställa oss
sida vid sida då
utan skyddskläder
pansar
och vassa
vapen
trillar
hårt
skrapar knäna
i gruset
slår pannan
i dig
