över en kopp kaffe
i dag fick jag höra om en mor som inte ville krama sina barn, som bad sina båda döttrar att hålla sig undan och "inte klänga". i min kalender, på de där sidorna det finns plats för egna anteckningar har jag sparat en sida avsedd en del av framtiden. en sida för barnuppfostran. och högst upp på den sidan, den viktigaste punkten av dem alla, står det: krama dina barn. ofta. och mycket.
på andra våningen i en lägenhet byggd 1983 får jag min släkthistoria berättad. över en kopp kaffe tillsammans med gårdagens wienerbröd får jag höra om mina ryska rötter. och om telefonen som inte ringer lika ofta som förr och hur tidigare väninnor inte längre kan minnas hennes röst genom luren.
hon sluter ögonen och lyssnar. en hel livstid äldre än mig. ett helt liv bakom sig och jag ett helt framför mig. vi är lika hon och jag. med varsin porslinskopp i handen ger hon mig några bitar av det oändligt stora pussel som jag påbörjat. med äkta välmening berömmer hon min beslutsamhet att resa ensam till indien och min klump i magen lossnar lite. hennes röst är trygg. stärkande. lugnar mig.
i ett kök dränkt av eftermiddagssol talar en dam med sitt barnbarnsbarn. om livet, kärleken och frågar om det får lov att vara en påtår av kaffet?
