less inspiration

fönsterplats på gul buss
tittar snett framåt
han och hon bredvid varandra
på samma säte men på varsitt håll

för när han vaknar till en ny dag bredvid en främling på andra sidan sängen
när glimten grånade och värmen frös
den vetskapen bildar tyngd på bröstkorgen
en tryckande smärta
hjärtesorg

tittar snett framåt
försöker se samhörigheten
ett endaste uns av ömhet
men bara blickande bitterhet i förvrängda miner


när tvåsamheten blev ensamheten

medan halva bekantskapskretsen rullar sig i gårdagens fylleångest och den andra halvan alltid reserverar den här dagen med ordet "plugga" eller "ärenden" i sin kalender låter jag alltid söndagen vara. numer.

men kanske har du sparat ångesten, fyllt ångestfacket för att på söndagen tillåta utsläppet? inte konstigt att människor mår dåligt på måndagar. söndagens urladdning kan ta flera dagar att reparera. sedan blir det onsdag och lillördag. inte konstigt att människor behöver lördag på en onsdag. utmattade hjärnor tillåts vila med alkohol i kroppen. trycka undan det jobbiga. för sedan är det ju bara en dag kvar till fredag. vodka i blodet. promille i hjärtat. och så blir det söndag och huvudvärk igen. 
 
jag har gjort både och. på söndagar alltså. pluggat med fylleångest. fyllepluggat. men mest haft fylleångest. minst pluggat. och ännu mindre uträttat något som helst ärende på en söndag. söndagsångest fram till onsdag. fram till att jag inte orkade ha någon söndagsångest alls. lillördag på en tisdag. ibland redan på en måndag. för du förstår, i slutändan blir ångesten bara värre. för ångesten har den egenskapen - först tror man att den går att ignorera ända tills den har växt sig till en sjukdom. tills man slutligen har feberångest, hostar och snorar ångest. ett rum fyllt av ångest är syrefattigt och luktar fruktansvärt illa. det kan jag lova dig. och vet du vad ångesten livnär sig på? sprit. bland annat. på människans sårbarhet under fyllan. och människans ännu större sårbarhet på en söndag.
 
söndag. sårbarhetens dag. om man nu kan kategorisera känslor till specifika dagar. och jag bestämde mig för att sluta där. innan veckans alla dagar hann bli en ständig söndagsångest. numera försöker jag spara de svartklibbigaste utav känslor till veckans sista dag. och vet du vad? det har utvecklats till något speciellt. att det inte finns några som helst förväntingar på den dagen och att söndagen har kommit att bli min favoritdag. ett tomt blad i kalendern, öppen för äventyr eller bara en heldag i sängen tillsammans med en bra bok.

Kära dagbok. I dag har jag varit nykter i drygt femton månader.

i dag fick jag höra om en mor som inte ville krama sina barn, som bad sina båda döttrar att hålla sig undan och "inte klänga". i min kalender, på de där sidorna det finns plats för egna anteckningar har jag sparat en sida avsedd en del av framtiden. en sida för barnuppfostran. och högst upp på den sidan, den viktigaste punkten av dem alla, står det: krama dina barn. ofta. och mycket.

på andra våningen i en lägenhet byggd 1983 får jag min släkthistoria berättad. över en kopp kaffe tillsammans med gårdagens wienerbröd får jag höra om mina ryska rötter. och om telefonen som inte ringer lika ofta som förr och hur tidigare väninnor inte längre kan minnas hennes röst genom luren.

hon sluter ögonen och lyssnar. en hel livstid äldre än mig. ett helt liv bakom sig och jag ett helt framför mig. vi är lika hon och jag. med varsin porslinskopp i handen ger hon mig några bitar av det oändligt stora pussel som jag påbörjat. med äkta välmening berömmer hon min beslutsamhet att resa ensam till indien och min klump i magen lossnar lite. hennes röst är trygg. stärkande. lugnar mig.

i ett kök dränkt av eftermiddagssol talar en dam med sitt barnbarnsbarn. om livet, kärleken och frågar om det får lov att vara en påtår av kaffet?