less inspiration

tröjan luktar tvättmedel
trosorna är mjukmedelslena
men kroppen är unken
håret fett
benen behårade
nagellacket flagnat
rösten torr
blicken matt

"Jag gjorde ett annat försök att styra bort mina tankar. Jag lyssnade på mitt hjärta. Jag kunde inte föreställa mig att detta ljud som hade följt mig så länge nånsin kunde upphöra. Jag har aldrig haft någon riktig fantasi. Ändå försökte jag tänka mig en bestämd stund då detta hjärtas bultande inte längre skulle fortsätta i mitt huvud. Men det gick inte."

te
målarfärg
penslar
sigur ros

leopardmönstrade trosor i lila och baseball socks

jag blir ledsen när jag läser chefredaktörens krönika i tidningen femina.
hon refererar till galamiddagar och den panik som utbryter när hon ska välja klänning;
för ingen av dem sitter snyggt. men gud vilken tur att det finns en gördel som kan rädda mig. skriver hon vidare.
och för dig som inte vet vad en gördel är förklarar wikipedia den såhär: ett klädesplagg som täcker en persons höfter och eventuellt formar mage, lår och stjärt.
(kort och gott, ett plagg som ska trolla bort valkarna och fram kommer en kvinnlig och slank midja)

självklart förstår jag själva konceptet, att man som tjej kan slippa hetsen över att behöva springa fyra mil i veckan eller utesluta chipsen när det är filmkväll. bara för att tygstycket ska passa i en storlek mindre. men vafan! snacka om att gömma problemet och sedan föra det vidare. för problemet är nämligen inte att magen putar ut eller att rumpan är formig - det är inställningen till det som blivit något skamligt istället för vackert. 

det som gör mig mest ledsen är att hon, som driver en ledande månadstidning för att inspirera kvinnor, snarare gör tvärtom. Hon om någon borde representera kvinnors styrka istället för hitta ännu ett fel. Hon är den som borde vara stolt över hela sig och sin kvinnlighet.

hade pappa läst min blogg skulle han med störrta sannolikhet ha kommenterat texten som följer med orden:
amanda, du är alldeles för okvinnlig.
vilket han visserligen påpekade när jag fes i köket förra veckan
(om det nu är manligt att fisa? tänkte hon argt)
i vilket fall

i dag, från ingenstans fick jag en akut bajsnödighet
i vanliga fall när man blir bajsig går det ändå att förutspå
först känner man sig lite bajsnödig och slutsligen blir det svårt att hålla korven inne.
för det första måste jag börja med att berätta att jag i omgångar lider av dålig mage (jag tror min pappa hade avlidit så här långt in i texten, eller åtminstone skrivit av mig från hans testamente, som jag känner på mig att han ändå gjort för längesen)
kalla det stressmage för känslighetens skull.
det i sin tur betyder att jag på en hundradelssekund måste hitta en toalett inom max hundra meter
och fråga mig inte vad som händer ifall avståndet mellan mig och toan är det dubbla.
den tanken vill jag inte ens tänka.

på väg till ängelholms tågstation, fem minuter innan tågets avgång, blir jag nödig.
jag försöker tänka logiskt: okej. håll dig. tåget har toalett. nej. om den är avstängd...
nära stationen. fyra minuter till avgång. tåget syns inte till. hetsigt försöker jag hitta femkronan in till toalettjäveln.
svettpärlor i pannan. kom igen! får upp femman, in på toan. resterande censureras för pappas skull.
den här gången gick allt bra; jag hann klart och kom med tåget, men det var bara tur...

som den gången hemma hos någon jag tyckte väldigt mycket om. men du vet hur det är. du känner inte personen tillräckligt bra för att skämtsamt skoja bort den olidliga stank du skapat på hans/hennes toalett. försök föreställa dig att du spränger wcn istället. det gjorde jag. toalettfan gick sönder. jag gick aldrig hem till honom igen.

eller som den gången jag tågluffade runt i europa. sista stoppet var paris. alkohol, stress och choklad i mängder. och en toalett i trapphuset. dagen därpå, efter mitt besök, var den dörren låst - ur funktion.

det var helt enkelt en tillfällighet att dagens besök inte slutade i samma öde.
det var ren tur.

det är längesen vi sågs nu. inte fysiskt, eftersom det är en omöjlighet, men andligt.
jag minns när jag fortfarande kunde se dig i en filmkaraktär, eller när jag fick
för mig att du kom gåendes på gatan. ingen av gångerna var det du.
det är hemskt att erkänna att jag ibland inte alls saknar dig. för att tiden går.
allting bleknar. jag kan inte komma ihåg din röst lika klockrent som tidigare.
ändå kan jag vakna kallsvettig om natten och tro att du är tillbaka.
att vi dansar bredvid varandra igen. att jag hör dig sjunga i badrummet.
badar nakna i havet en tidig sommarmorgon. solar på segelbåten.
att jag kan slå ditt hemnummer för att berätta en hemlighet.

hon la kaoset på hyllan
tre månader senare står hon stadigt på en dammig och ganska ful matta
hon har hunnit vrida och vända på båda världar
en med kaos
den andra utan
insikten om att kaoset medfört dåligheter kan inte hjälpas
som nu
instängd i ett rum
i sig själv
då känns kaoset som den enklaste utvägen för att slippa tänka
för att få släppa lös det som gnager längst i det innersta

likt upprörda myror attackerar abstinensen hennes kropp
på en millisekund
pulsen ökar
tycket på trumhinnan framkallar illamående
i hennes inre spelas bilden upp;
av den extremt fula tändaren föreställandes en playboybrud.
glöden. stanken.
hon kan till och med höra hur pappret runt tobaken drar ihop sig
för att sekunden senare förvandlas till aska.