less inspiration

Jag står vid sedan av
Du, i mitten av vardagsrumsgolvet,
dansandes.
Blå strumpor på dammigt ekgolv
en följsam själ i takt med pianomelodi
vit bomullsklännning mot len hud.
Sensommarsolens strålar fångas upp
av takkronan högt i tak,
som en discokula på lågstadiedisco.
Peruken kliar under kal hjässa
mörka ringar under grågröna ögon
lilaskiftande märken på armar och ben
Men du är vacker
Du är fri

illamående. över att vi inte öppnat ögonen tidigare för SD-hotet. mer illamående. jag bor i skåne och här är det främlingsfientliga partiet tredje största. kräks. för att 10 procent av helsingborgarna röstade på Sverigedemokraterna. och att det är människor jag har ögonkontakt med varje dag. utan att veta vem som av dem som nyss fått sverige in på helt fel spår.

Hon är tio år. En okänd militant rörde vid henne. Hon tycker inte om krig. Den andra mannen hotade med pistol. Hennes favoritsak är skolan. En tredje man stönade medan hon grät. När hon blir stor vill hon gifta sig, skaffa barn och flytta till Europa. Den fjärde mannen använde kniv och skrattade när hon skrek.

  Hennes namn är Francine och hon bor i den Demokratiska republiken Kongo. I ett land där människor utsätter andra människor för mardrömmar. Eller snarare sådant som inte ens platsar i den värsta utav drömmar. Francine bor i en mardröm, med krig som vardag och våld som huvudingrediens.

  Kongo har en mörk och deprimerande historia, som än i dag fortlöper och beklagligtvis inte tycks bli annorlunda. Det började med kolonialisering, etniska stridigheter, flyktingläger och misslyckade fredsförsök. Sedan har det fortsatt med rebellgrupper, inbördeskrig och rekrytering av barnsoldater. Och våldtäkter. Delarna hade ensamma varit tillräckligt hemska för att få mig som utomstående att reagera, men faktorerna bildar tillsammans en plats jag aldrig någonsin hade velat leva på.

  Kongo-konflikten är dels en strid gällande ekonomisk vinst, dels en kamp mellan regering och rebellgrupper, men mest är det ett krig mot kvinnor med våldtäck som vapen. Tidsskriften VI listade i januari 2009, med ironisk underton, en rad olika sätt för en kvinna att undvika att bli våldtagen i krig:

  ”Inte vara på fel sida i kriget. (Vilken sida som nu är ”rätt” under ett krig?) Inte tillhöra en man, eller en familj, eller en folkgrupp, eller en nation som ska straffas. Absolut inte vara ung och vacker. Men det kan räcka med att ha bröst och vagina, eller något annat håll som kan användas för penetration.”

  Grupper av män, bland annat inom det militära, våldtar och vanställer en försvarslös kvinnas kön. Konsekvensen blir att hon inte längre kan skaffa barn, familjer splittras och byar upplöses. På det sättet kommer krigsherrarna åt naturrikedomarna som finns i det området, såsom diamanter, guld och palmolja. Men det räcker inte.

  Det tycks inte vara nog med att männen får det dem vill ha och att kvinnan lämnas i ett traumatiskt tillstånd. Frätande syra, kokhett gummi och vassa föremål i det kvinnliga könsorganet är vanliga metoder männen använder. Allt för att vidareutveckla den fysiska smärtan och förlänga helvetet till livstid. Under tiden tvingas barn och partner se på medan deras mamma och älskade fru tvingas genomlida hemskheterna.

  Meningen med övergreppet är att så ett frö av skräck hos den hjälplösa och hennes nära och kära. Rädslan över att när som helt bli anfallen igen gror inom samhället och det håller människorna paralyserade, likt rädda kaninungar.

  Jag tycker att något utav det värsta är att barnen i krigets Kongo inte längre har en fristad att leka kurragömma i. Det annars varma och trygga hemmet infiltreras av sådan ondska som gör att barnen vaknar gråtandes på natten, på en plats som borde vara deras bästa.

  Francine, hennes mamma, deras granne, grannens döttrar, någons farmor, en treåring, en pensionär - ett barn, en flicka, en kvinna. I våldets händer. I knipa. Det handlar inte om ett eller ett dussin övergrepp. Inte ens tusentals räcker. Hundratusentals övergrepp. På hundratusentals platser. På hundratusentals kvinnor.

  Militanten slänger iväg en färdiganvänd flicka. Han går hem för att omfamna en kärleksfull fru och deras två små barn. Flickan blir kvar på platsen. Hennes kön är vandaliserat. Hon är tio år och heter Francine. Tidigare visste hon inte, men nu hatar hon när en man och en kvinna älskar.

Mitt mest oroväckande dilemma för närvarande är att min inspirationsmapp fylld med bilder inte inspirerar mig alls. Det är egentligen inte ett problem mer än att jag inte kan publicera något fint/äckligt/uppfriskande här till er. Och det känns inte alls som ett problem eftersom jag känner mig så väldigt inspirerad - jag upptäcker fantastiska och mindre fantastiska böcker, Emil Jensens enormt Mellansnack roar och oroar, okänd musik gör mina ben dansanta, okända vackra människor på tåget ger mig ett leenden på läpparna och jag själv. Jag upptäcker mig själv och finner mig själv inspirerande. Det känns mycket bättre än att ha ett dussin inspirerande fotografier i en mapp på datorn.

Jag är en dålig människa, fast utan ånger.
Du kanske tycker att det gör mig ännu sämre än vad jag redan är.
Tur är att jag inte håller med dig. Inte alls faktiskt.
För det är trots allt jag som ständigt måste höra på mitt eviga tjat om meningslösa ting, känna stanken av mina illaluktande fisar, umgås med min mensvärk och hålla kärlekshandtagen sällskap.
Då är det helt enkelt tur att jag trivs i mitt eget sällskap; som den dåliga människa jag faktiskt är.