Dagens Bekännelse
Alltså. Ni vet hur det är. Man blir snorig. Utomhus. Utan varken papper eller vantar att snyta sig i. Oftast är det ganska lugnt. Man löser det hela med att dra in och svälja istället. För att sedan komma hem å hosta upp snorslemet. Men tänk nu. När man inte är snorig, men har en tjock snorkråka som sitter fast.
Jag står vid busshållplatsen. Väntar på bussen hem efter träningen och så plötsligt (för självklart kommer dem jävlarna alltid från ingenstans) är den där. Klumpen. Det är ganska mycket människor i min närhet. Stressen kryper sig på ju längre ner jag känner kråkan nå änden av min näsborre. Fan. Lite diskret, fortfarande "läsandes" metron, sticker jag upp vänster pekfinger i nästan. Inspekterar fingret. FAN. Det är en blodig kråka. Jag resonerar för mitt inre för och emot, men kommer slutligen fram till den enda lösningen - skiten måste ut!!!!!!! Vänder mig inåt busskuren och snabbare än jag någonsin gjort någonting förr får jag ut klumpen, under en millisekund tittar jag på den, blodig, stor, äcklig...och kletar ner den på tidningsuppslaget.
För att vara på den säkra sidan att ingen såg mig låtsas jag som ingenting och bläddrar vidare. Åh. Det är den sämsta lösningen. Att låtsas som ingenting. Det syns på långa vägar när någon gör "ingenting". Nu tänker du att: jaha. Det var väl ingenting? Just wait. Eftersom jag nu låtsas som ingenting läser jag ut le metro, och eftersom jag inte gjort någonting med tidningen på sidan 10, viker jag snällt ihop den och lägger den sedan på bänken bredvid mig. För där har dem andra som läst lagt sina tidningen. MEN AMANDA DET ÄR FÖR I HELVETE INTE EN STOR SNORKLUMP PÅ DERAS!!!!!!!!!!!!!!!!
En kvinna ställer sig bredvid mig, tittar på min tidning, läser rubriken och tar upp tidningen..........................
och då kom min buss.
Dagens läxa: ha alltid med näsdukar, alternativt starta experimentet: äventyra andra människors kräkreflexer.
