less inspiration

backspegeln visar
första mötet

på ett färdmedel mittemot varandra
hon åker medhålls på grund av illamående
han färdas baklänges med pälskrage på marinblå kappa
hon stäcker fram en hand mot honom
han tittar frågande
hon vill jämföra storleken på deras händer
han säger att det betyder olycka
sluta tramsa säger hon
tvekande lyfter han armen mot hennes hand
de möts halvvägs
fingertoppar träffas
handflata mot handflata
och till sist två tummar mot varandra
från och med nu kallas det lycka säger hon

den svåraste utav konster

– att mötas
och fortsätta
bygga
hamra
spika
bron

men bristningsgränsen
övertrasseras
ändå alltid
tankeverksamheten såras
blöder
som magsyra tränger tanken fram
bubblande i halsgropen
kräker blod på grön badrumsmatta

järnsmak

öppnar badrumsdörren ut till tvång-samheten
utan möjlighet till distans
kan vi inte låta bli
att söndertrasa varandra
och han passar inte in
in i hennes verklighet
och hon
och hennes själsliga
känslosamhet
får inte rum
i hans
redan
trånga
vindsvåning

vi tar sönder varandra
men förstörs
utan den andra
det är ett hopplöst fall
redan dömt att misslyckas

men under skalen
är de båda nakna
och
till och med ett snöoväder
kan smälta
för två själars
blottade samspelthet

för jag kan inte sluta
åka karusell i ditt dricksglas
fylld med lemonad
snurrar vi runt
i mörkrets hastighet

förvrängda toner
skapar
ljud av tystnaden
& i ensamhetens
tomrum
håller jag hjärtat i min hand
för hon är så liten
i behov av
mänsklig
kroppskontakt
så jag kramar åt
håller hårt
och hon sipprar
igenom mina fingrar
ner på golvet
och jag tappade
min allra käraste vän

mörkret svartnat
när det sista utav hopp
lämnat
vaknar
döden
liggandes på rygg
tittandes upp i taket

i den spruckna betongskivan
ser hon intrasslade fingrar
hungrande munnar
nyfikna blickar
tillrufsade själar
och på ett oslipat trägolv
andas han stötvis
rakt in i hennes själ

aj

hans favorit
jordgubbsmilkshake
helst ljummen
med sugrör i sängen

fast jag vänder ryggen till
låtsassover

för

dåtiden gör sig
ständigt
påmind
och jag äcklar mig

minns
illegala berusningsmedel
den pulserande frustrationen
i takt med de elektroniska vibrationerna
och okända mäns våta andedräkter

förförd till fördärv

jag ljuger för att glömma
gömma dig
från det förflutna
fast
för han vet ju redan
vem jag är
utan ett endaste ord

och en känslotsunami
av
ofullständighet
fyller mitt inre
i breda floder
rinner tårar
ner för kinden
jag kippar efter andan
utan chans till luft
och där står hon
mitt på köksgolvet
med huvud mellan benen
och kan inte ens ta
ett
endaste
andetag

men det blir bättre
lite bättre
om bara för en stund
och i den stunden
vilar jag
långt från mig själv
i mig själv

han vaggar mig till ro
i ett andrum
endast för mig att bruka
en småbåtshamn
dit jag seglar till
när den stora stormen snart slår till
på samma kvarter
finns ett stammiscafé

en varmchoklad med vispgrädde
tack

pang


verkligheten anropar
jag hör någon annan i mig själv

jag vrålskrattar dig rakt i ansiktet
utan mening
mötet vi bokade in
inbokad spontanitet
får mig att hånle

en fläckad insida av förlust

i ögonvrån ser jag
dig
i mitten av vardagsrumsgolvet
dansandes
blå strumpor på dammigt ekgolv
en följsam själ i takt med pianomelodi
vit bomulls-tshirt mot len hud
sensommarsolens strålar fångas upp
av takkronan högt i tak
som en discokula på lågstadiedisco

& jag gråter i duschen
för att slippa smaken av salt på min tungspets
men mest för att jag inte vill höra min egenkomponerade klagosång
jag låter obehaget rinna av
genom avloppet
ner i underjorden

hjälplöshetens hunger skaver på min insida
den gräver sig runt i jakten på näring
jag vill riva
klösa ut den

ropar på hjälp
utan effekt

för hjälplösheten har flyttat in
packat upp
och lagt fötterna på soffbordet

men om jag
lägger
min nakna rygg
i snön
flådd och besegrad
utan murar
sköldar
skydd
kan vi mötas då?
om jag:

skiter i att vara
stark
för rädslan
är så tröttsamt
smärtsam

kan vi ställa oss
sida vid sida då
utan skyddskläder
pansar
och vassa
vapen

trillar

hårt
skrapar knäna
i gruset

slår pannan

i dig

Ikväll ser jag den här:




Den svenska singer songwriter-scenen har under flera år dominerats av yngre kvinnor. Artister som Miss Li, Frida Hyvönen och Marit Bergman har med sina personliga texter och unika tilltal vunnit folkets hjärtan. Allt som är ditt är en hyllning till dessa artister.

Föreställningen kretsar kring en ung kvinna. Hon är varken barn eller vuxen, flicka eller kvinna. Hon är precis mitt emellan. Att säga farväl till barndomen och hälsa det nya livet välkommet är ångestladdat och underbart på samma gång. I sin dagbok antecknar hon alla de tankar som virvlar runt i henne. I föreställningen blir hennes dagbok levande och på scenen möter vi en magisk parallellvärd med musik, bild och dans.

Allt som är ditt är en överraskande och teatral konsert där teaterns skådespelare och musiker framför oväntade tolkningar av älskade artister som Miss Li, Marit Bergman, Frida Hyvönen, Maia Hirasawa, Säkert!, Hello Saferide, Jenny Wilson, Anna Ternheim och El Perro del Mar. Hämtad från Stadsteaterns hemsida.

spenderar eftermiddagen med datorn i knät  toksökandes jobb. varannan minut tittar jag på fotot ovanför.
jag förundras varje gång över hur vacker kvinnokroppen är. särskilt i adidasstrumpor.
därför är dagen outfit just sådana. vita med svarta stripes.

Fruktansvärt rök- pch spritsug.
Snart åtta månader utan.

Missade söndagens jazzjam på dunkers. För övrigt det bästa bakisreceptet alternativt enbart som söndagsnöje att besöka dunkers kulturhus för äkta jazztoner. Två söndagar i rad har sundsgårdens elever blandat med erfarna musiker jazzat runt på rumett. Jazz är inte det enklaste att lyssna på kom jag och en vän fram till häromdagen. Han sa att det är en genre man måste bli introducerad för i tidig ålder och till en början nästan bli tvingad att lyssna på. Kanske. Mitt första jazzminne är med farmor. Vi promenerade genom stan, jag i hennes alldeles för stora dr martens, ner för en spiraltrappa, välkomnandes av en rökfylld lokal med dunkel belysning. Spotlights över en liten scen, vacker sångerska med hes stämma.

Esbjörn Svensson Trio – Behind The Yashmark
Esbjörn Svensson Trio – Goldwrap
Esbjörn Svensson Trio – Premonition - Earth

Här hemma kallas jag för laserturken.

Jag vill skriva långa inlägg baserade på sorgsna låttexter om svärta, förlorad kärlek och ensamhet. Sedan tittar jag på mig själv utifrån och bestämmer mig för att skratta lite. Jag behöver ju inte gotta in mig, marinera mig i, det verkligt dystra. Som man brukar säga: du behöver ju inte göra saken värre. Och det är väl sant. Låt oss istället fokusera på det som varit bra under dagen även om det bara är det lilla. Jag kan ju lika gärna bli en feel good-blogg när jag ändå håller på...

Övningskörde med pappi. Andra timmen i mitt liv bakom ratten. Jag skrattade, fick panikhandsvett och stressfjärilar i magen. Kände att dagen fyllde viss funktion. Och att jag är lite närmre mitt mål. Funderar stark på att öppna svarttaxibolag. På så sätt kan jag äntligen tjäna pengar på att jag är den nyktra en fredagkväll. Något att fundera och bygga vidare på. Det kanske ska bli mitt nya projekt?

I övrigt börjar träningen i morgon. Efter två veckors svacka är jag nog tillbaka. Jag känner energin.
Det kliar i fingrarna.

Okej. Ni bad om att få se de omtalade fotografierna i inlägget under. Sedan igår har jag klurat på ifall jag ska lägga upp dem eller inte. Jag blir nästan lite nervös av tanken. Särskilt eftersom min pappa även sa: jag vill inte vara elak, men du ser ut som en avatar. Nästan som att du ska hoppa ut från bilden och slå mig. Sedan tänker jag vad spelar det för roll? Om min käre far tycker att det här ser illa ut har han inte sett många sidor av mig...

Skrivaren är sönder här hemma. Inte det ultimata när man är på jobbjakt. Nya cvn att omarbeta och skriva ut. Därför utnyttjar jag min pappa. Jag skriver, bifogar mitt cv och mailar honom på jobbet, han skriver ut och kommer hem med en ny bunt till mig. För någon dag sedan kom jag på att ett foto på mitt fagra ansikte saknades. Pappa ringde upp och påminde mig. "Du kan väl använda kameran och bifoga ett foto till mig?" Efter en halv evighet med smink, tandborstning och hela köret (jajaja, bullshit att man är snyggast naturlig) och oändligt många bilder tagna skickade jag iväg två. (Då hade jag dessutom redigerat lite färg och ljussättning.) Jag skrev i mailet att han fick bestämma vilket av dem två det skulle bli. Några minuter senare ringde han tillbaka. "Alltså du. Inte för att vara sån, men dom här gör dig inte rättvis. Du är mycket snyggare i verkligheten. Jag tar bort dom. Du behöver inget foto."

Ärlighet varar längst.

Alltså. Ni vet hur det är. Man blir snorig. Utomhus. Utan varken papper eller vantar att snyta sig i. Oftast är det ganska lugnt. Man löser det hela med att dra in och svälja istället. För att sedan komma hem å hosta upp snorslemet. Men tänk nu. När man inte är snorig, men har en tjock snorkråka som sitter fast.

Jag står vid busshållplatsen. Väntar på bussen hem efter träningen och så plötsligt (för självklart kommer dem jävlarna alltid från ingenstans) är den där. Klumpen. Det är ganska mycket människor i min närhet. Stressen kryper sig på ju längre ner jag känner kråkan nå änden av min näsborre. Fan. Lite diskret, fortfarande "läsandes" metron, sticker jag upp vänster pekfinger i nästan. Inspekterar fingret. FAN. Det är en blodig kråka. Jag resonerar för mitt inre för och emot, men kommer slutligen fram till den enda lösningen - skiten måste ut!!!!!!! Vänder mig inåt busskuren och snabbare än jag någonsin gjort någonting förr får jag ut klumpen, under en millisekund tittar jag på den, blodig, stor, äcklig...och kletar ner den på tidningsuppslaget.

För att vara på den säkra sidan att ingen såg mig låtsas jag som ingenting och bläddrar vidare. Åh. Det är den sämsta lösningen. Att låtsas som ingenting. Det syns på långa vägar när någon gör "ingenting". Nu tänker du att: jaha. Det var väl ingenting? Just wait. Eftersom jag nu låtsas som ingenting läser jag ut le metro, och eftersom jag inte gjort någonting med tidningen på sidan 10, viker jag snällt ihop den och lägger den sedan på bänken bredvid mig. För där har dem andra som läst lagt sina tidningen. MEN AMANDA DET ÄR FÖR I HELVETE INTE EN STOR SNORKLUMP PÅ DERAS!!!!!!!!!!!!!!!!

En kvinna ställer sig bredvid mig, tittar på min tidning, läser rubriken och tar upp tidningen..........................
och då kom min buss.

Dagens läxa: ha alltid med näsdukar, alternativt starta experimentet: äventyra andra människors kräkreflexer.

Såg filmen Seven Pounds för ett bra tag sedan, men scenerna med maneterna släpper inte taget om mig. Han, Will Smith, har ihjäl sju människor inklusive sin fru, och bestämmer sig för att gottgöra eländet. Jag tror du måste se hela filmen för att förstå vad jag menar. Om inte - titta på länkarna under och börja med den första.

http://www.youtube.com/watch?v=kh3iNhyxSsI
http://www.youtube.com/watch?v=IbPuTwo1bxs&feature=related

att sova över hos någon man tycker om är fint. en natt på någon annans soffa.
i skinn kanske. låren klibbar fast mot de svarta soffkuddarna. 
öppna ögonen morgonen därpå och inte riktigt greppa vart man befinner sig.
några få sekunders ovetande.

Det mänskliga behovet att få ta hand om, att känna sig behövd och älskad. Husdjuret är det ultimata gosedjuret.
Jag längtar efter en hund. Blundar och ser mig själv med en fransk bulldog.
I mitt kommande vuxenliv. Ska bara växa upp lite först. Resa lite. Sen skaffa vovve.

Bekännelse två. Jag är rädd för katter. På riktigt.
Har sprungit ut från polares lägenheter på grund av deras älskade familjemedlemmar.
Inte vågat gå genom korridoren bort till toaletten för att det legat en katt utanför dörren...

Bekännelse nummer tre. Min förkärlek till kaniner. Har växt upp med minst en liten len klump i famnen.
Min första hette Bunny. Han var grå och bodde utomhus. Sedan dess har vi haft ett flertal.
Nu har vi Nini.
Hon är en lejonkanin,
som älskar banan och pussar mig på händerna när vi sitter i soffan tillsammans på kvällarna.

Har 70% choklad utsmetad över fingrar och tangentbord. Funderar på att duscha. Kan inte bestämma mig om det är en dålig eller bra dag idag. Det känns i alla fall som en måndag. Jag tänker ofta på Mia Skäringer när jag skriver blogginlägg. Hon berör med varje mening, fast den bara handlar om bajsblöjor och brusten kärlek. Ordens kraft är mäktig. Om den används rätt.

Jag borde ta tag i mitt liv. Jag vet. Någon skriver på facebook att hon ska tröstträna. Tröstträna. Tröstäta heter det väl ändå? Får måndagsångest fast det är tisdag och bokar in två träningspass tills i morgon. Sen skickar jag iväg mitt cv till fem olika företag. Dricker en kopp te. Tillåter mig själv att njuta med lite för mycket choklad. Sen får jag ångest. Men så bestämmer jag att ångesten är värre än något annat. Därför klappar jag mig själv på axeln och nöjer mig med dagens prestationer. I morgon har jag helt enkelt ny kraft.

innan jag läst hennes böcker, skådat hennes konst och fått ta del utav hennes vardag i bloggform hade jag en helt annan uppfattning. hon var en blåst bimbo med stora silikonpattar. men visst är det tur att man får ändra sig? carolina gynning har kommit att bli en av mina största förebilder. http://gynning.net/

vaknade sju. utmattad
åt en macka. drog täcket över huvudet. somnade om. vaknade vid elva och mötte upp med en vän för en simtur.
i bassäng så klart. åt thaimat. lämnade in en bok på biblioteket.
lyssnade på P3 på hemvägen.
sitter i den mest insjunka och bekväma fåtöljen.
dricker en egenmixad smoothie. bjuder brorsan på en.
och söker jobb - med lite mer motivation än tidigare.
för nu har jag två mål. att fortsätta tatuera mitt ben. och ta körkortet, för att sedan kunna söka jobben jag vill ha.
och för det krävs pengar. och för pengar måste jag ha en inkomst. inkomst ett jobb. ja. ni förstår.
tills vidare fortsätter jag samla material och inspireras av tänkbara tatueringsmotiv. en salig blandning.