en kärleksförklaring
jag tänkte mig en text om kärlek, tills jag kom på att jag inte längre kommer ihåg. jag kan inte komma ihåg den där känslan som får en att göra helgalna grejer utan förklaring, som tillåter en att sluta tänka logiskt och som samtidigt får något litet, och tidigare betydelselöst, att kännas mer värdefullt än någonting annat.
dessvärre kan jag komma ihåg smärtan. ilskan över maktlösheten i ett gräl som urartar, en mening som misstolkas eller tystnaden som växer sig emellan de två tidigare så ömma och värmande kropparna. samtidigt är det väl det som är charmen med kärleken - för att få känna det mest fantastiska som kan finnas mellan två människor måste man även genomlida det allra värsta. eller?
min förhoppning är att det inte behöver vara på det viset. men vad vet jag. jag har inte träffat den känslan ännu. inte träffat den människan som jag kan ge allt utan att förlora mig själv på vägen.
kärleken är helt enkelt svår och obegriplig men ack helt fantastisk. och vad jag ville komma fram till efter det här, högst irrelevanta, textstycket vet jag egentligen inte. jag vet ingenting.
Kommentarer
Trackback
