faller
hårt
slog pannan
i
dig
hopplöshet
men till vilken nytta
du tittar ändå
med
förakt
tack -
för att du hjälper mig till avgrunden
den ständigt talande inre rösten
ingenting av någonting
är bättre än allting
allting
av någonting
är bättre än ingenting
Q
du som redan läst min blogg idag/natt
den 12 december
och sedan gjort det ytterligare fem gånger
under loppet av mindre än en timme
just for you baby
minskar smärtan i slitna leder
du får inte bryta ihop riktigt än
vänta till efter tionyheterna
& vädret,
tills huset sover
och grannen snarkar
först då får du lov att
hulka dig
sparka med all kraft in i gipsväggen
kväva skriket i dunkudden
hålla hårt om knäna
när du vaggar dig till sömns
i fosterställning.
sleepless
stressförminskande
förslag
är att sova bort skiten.
Vad tycks om det här dagsschemat:
vakna 06.30
frukost 06.54
dusch/pådressning/tandborstning etc. 07.00-07.20
lämna hemmet 07.24
hoppa på bussen 07.36
däcka
hoppa av bussen 08.01
tåg 08.10
däcka
ankomst 08.52
föreläsning 09.15-12.57
tåg mot ängelholm 12.38
däcka i lund 13.00
vakna i helsingborg 13.32
buss hem 13.45
hemma 14.15
äta/läsa/glo tv etc. 14.17-17.00
däcka 17.01-19.43
äta 19.50
däcka 22.10
vakna 09.00
instabilitet
mammas
urtvättade och håliga
pyjamaströja,
mina slitnaste
långkalsonger
&
farmors
jeansskjorta
entrar
jag
helsingborgs
stadsbibliotek.
fläskläpp
över läppen
och min näsa
(och det här är inget poetiskt dravel. det här är på riktigt)
jag blev precis slagen
av någon jag inte känner
för att han var full och sugen på bråk
och jag råkade stå väntandes på bussen hem
03.35
sanningen och framåt
när jag blev vegeterian
jag var elva år
och gick på min första diet
- inget smör på mackan och endast sallad till middag
jag fyllde fjorton och blev av med oskulden
han var många år äldre och tyckte jag var fet
då tyckte jag det också
min bästa kompis dog
jag dränkte min spädda tonårskropp med sprit
en riktig fjortis med 80% stråromsgrogg
asfalten smekte mitt ansikte dränkt av tårar
januari månad och jag kunde inte känna kylan
någon annans granne frågade om allt var okej?
jag hatade alkohol
men jag hatade mig själv mer
och jag blev femton år
och kär
på riktigt
jag växte ihop med någon annan
och växte ifrån mig själv
jag fick anorexi
jag vägrade vara med på simlektionerna
jag gick ut mitt första gymnasieår
vi gjorde slut på skolavslutningen
jag grät
söp
grät
knullade runt
grät
söp
knarkade
tvåan kom och gick
och jag hade mens eller ont i halsen
på varje simlektion
jag avskydde min kropp
men döljde det med alkohol
jag började trean och lyckades med charm slippa simlektionerna
-
jag
femton kilo mer än då
i dag
i simhallen
på rygg
och med ett leende på läpparna
framåt
process
mest för att skydda mig
för att kunna sippra ut en privat tanke
men utan att avslöja mig fullständigt
jag skriver, publicerar och känner mig inte alls nöjd
mina tankemonster
som från första början fick mig att skriva
slutar inte röra runt i mitt inre
så slog det mig att jag kanske behöver skriva ut hela sanningen
i miniformat
som någon form av dikt
men utan krusiduller
så det gjorde jag
nu ligger den i utkast
och där ligger den säkert
för tanken om publicering måste gro
ett litet tag till
terapi
sin välbehövda
vila
den fulla källan
av destruktivitet
är funnen
dags för arbetet
att tömma
och fylla på med något nytt
men först
en kort sekund i harmoni
att bygga vidare på
fan
rädd för drömmarna som anfaller om natten
tankeställerskan
det kanske du som är torr och tråkig?
frågetecken
vaknar 05.36
fullt påklädd
med utsmetat smink
vad fan hände?
Jag är inte ensam, men ibland är det ensamt
När jag nämnde att jag har en hemlighet, något som jag inte ens kan berätta under vapenhot, sade du att det är naturligt. Du sa att nog alla människor har en sådan hemlighet. En som man aldrig någonsin nämner för någon. Men jag vet inte om jag håller med dig. Jag vet ärligt talat inte om det är vidare bra att ha en sån hemlighet. För det finns en sak som skrämmer mig; ensamheten. Och hur kommer vi människor närmre varandra om det i slutändan finns något som aldrig nämns? Vad är vitsen med att gräva djupt i varandras inre om det ändå är något annat som ligger närmst - något som greppat sig fast och suger åt sig all den näring jag hade kunnat bota ensamheten med.
Jag vill inte bära runt på den här jävla hemligheten men samtidigt vill jag inte skrika ut den för sakens skull (vilket visserligen kan diskuteras med tanke på att jag väljer att ens publicera den här). Av någon sjuk anledning vill jag att min hemlighet ska leda till något. Inte sympati. Inte tyck-synd-om-mig-tramset. Inget sådant.
På samma gång som jag vill att hela världen ska veta min hemlighet kan jag också skämmas över den. Min hemlighet är inte stor för någon mer än mig själv. Att min hemlighet inte är någon hemlighet, men att min hemlighet ändå format mig till den jag är i skrivande stund. Att min hemlighet är en stor äcklig klump som jag bär på. Och rädslan över att någon skulle säga till mig att jag borde släppa taget om min hemlighet. Att jag borde gå vidare. Den rädslan är större än ensamheten. Min hemlighet har skapat ensamhet, men är på samma gång min enda närhet. Den ligger mig närmst in på djupet. Vad hade jag varit utan den?
Kommentar: den här texten kan tänkas bli publicerad rakt upp i min röv. Eller som min mamma föredrar: rumpa.
mörkrets frågetecken
är det då inte bättre att du förstår utan att veta?
a
dimman skapar stämningen
iskall
jag vill egentligen inte gå dit
hade mycket hellre suttit i soffan tillsammans med dig
druckit oboj
tittat på repriser
istället återvänder jag
utan större valmöjlighet
för du är ju förevigt förankrad hit
och jag försöker inte tänka på att du egentligen är rädd för mörkret
danskjävlar
i terapisyfte
högtalarna spelar trentemøller
och jag står iklädd ett svart adidas-ställ
med guldiga stripes
.
jag är regissören till min egen filmhistoria
utan möjlighet att sudda ut och skriva om
jag är min egen fallgrop
fan
