Jag är inte ensam, men ibland är det ensamt
När jag nämnde att jag har en hemlighet, något som jag inte ens kan berätta under vapenhot, sade du att det är naturligt. Du sa att nog alla människor har en sådan hemlighet. En som man aldrig någonsin nämner för någon. Men jag vet inte om jag håller med dig. Jag vet ärligt talat inte om det är vidare bra att ha en sån hemlighet. För det finns en sak som skrämmer mig; ensamheten. Och hur kommer vi människor närmre varandra om det i slutändan finns något som aldrig nämns? Vad är vitsen med att gräva djupt i varandras inre om det ändå är något annat som ligger närmst - något som greppat sig fast och suger åt sig all den näring jag hade kunnat bota ensamheten med.
Jag vill inte bära runt på den här jävla hemligheten men samtidigt vill jag inte skrika ut den för sakens skull (vilket visserligen kan diskuteras med tanke på att jag väljer att ens publicera den här). Av någon sjuk anledning vill jag att min hemlighet ska leda till något. Inte sympati. Inte tyck-synd-om-mig-tramset. Inget sådant.
På samma gång som jag vill att hela världen ska veta min hemlighet kan jag också skämmas över den. Min hemlighet är inte stor för någon mer än mig själv. Att min hemlighet inte är någon hemlighet, men att min hemlighet ändå format mig till den jag är i skrivande stund. Att min hemlighet är en stor äcklig klump som jag bär på. Och rädslan över att någon skulle säga till mig att jag borde släppa taget om min hemlighet. Att jag borde gå vidare. Den rädslan är större än ensamheten. Min hemlighet har skapat ensamhet, men är på samma gång min enda närhet. Den ligger mig närmst in på djupet. Vad hade jag varit utan den?
Kommentar: den här texten kan tänkas bli publicerad rakt upp i min röv. Eller som min mamma föredrar: rumpa.
amanda.
den här texten går rakt in. jag förstår vad du menar. och jag vet, jag vet. även om våra hemligheter är lika, är dem också olika. för sakens skull spelar de ingen roll. för tyngden i hjärtat finns där. man vill både ha hemluigheten för sig själv men också släppa ut den (som en fis) MEN räddsaln är där. skammen över de som hänt och situationen i helhet. jag tror att du vill berätta hemligheten, som jag, för att få de sagt, för att få de ur dig. de kommer nog alltid stanna, men de lättar. stenen kommer lätta. också att människor i din omgivning ska förstå dig bättre. jag vet, eller jag tror du vet. de är samma för mig. som plågar mig till vansinne. men de kommer en dag, då hemligehetn ska bli tvitt. att den inte längre är något att skämmas över. för de enda som ska skämmas är de som gjorde de.
vet inte om du förstår ett sktit av denna texten.. oppas de. men de kanske inte spelar någon roll. men en sak som spelar roll är att jag älskar dig som vän amanda och att du alltid kan veta att jag finns här (kan inte springa från kossorna). nåväl, ord. vi hörs och ses snart igen. kärlek
johanna. jag förstår precis. ord har makt min vän. tack för att du kommenterade. kärlek!
