"Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur"
Som tioåring är föräldrarnas, eller andra vuxnas, ord de avgörande. De vuxnas ord är lagen. Men tänk om orden är i fel ordning? Eller det värsta - om orden inte stämmer över huvudtaget. Jag fann mitt eget kött och blod på toaletten - gråtandes. Mitt hjärta går sönder varje gång en vuxen gör henne ledsen, för hennes tårar är än så länge inte fejk. Hon gråter barnens tårar och deras känslor brukar stämma överens med sanningen.
Hon är tio år.
Hon är mitt eget kött och blod.
Hon är det bästa jag har.
Hon är min syster.
Jag kramar henne, pussar på henne, busar med henne, skäller på henne, uppmuntrar henne att vara sig själv; att inte lyssna på de dumma orden, som ändå inte stämmer. För vilken tioåring bryr sig om fina byxor och ifall de matchar med tröjan, när hon ska ut och leka?
