skriver poesi på köksgolvet
Barnens knän pryds oftare med än utan
Ungdomens hals är en kärlekshistoria
Ansiktets färgskiftningar hos huliganen vittnar om kroppslig aggressivitet
Den tystlåtna frun i huset intill döljer sina med heltäckande foundation
Svarta, lila, blå, gröna, gula
Varje blåmärke har sin egen färg och form
Och sin alldeles egna historia
De möts med medlidsamma blickar, uppmuntrande meningar, en nypa ironi och ett stort mått oro
Förr eller senare bleknar färgen, blickarna blir färre och orden suddas ut
Kvar finns inga synliga spår
Och människan levde lycklig i alla sina dagar?
Men blåmärkena på insidan
Dem där som aldrig utplånades
Som istället gör sig påminda vid möten med nya människor, och som skapar ensamhet och rädsla
Dem som ingen ser
Men som känns desto mer
Hemma i den tomma och mörka lägenheten ligger flickan på köksgolvet
Hennes inre är i regnbågens alla färger
Fruktansvärt vackert! Jag har försökt förmedla just den känslan och den tanken så många gånger och misslyckats nära på ännu fler gånger. Tack!
Tack själv!
