a
dimman skapar stämningen
iskall
jag vill egentligen inte gå dit
hade mycket hellre suttit i soffan tillsammans med dig
druckit oboj
tittat på repriser
istället återvänder jag
utan större valmöjlighet
för du är ju förevigt förankrad hit
och jag försöker inte tänka på att du egentligen är rädd för mörkret
danskjävlar
i terapisyfte
högtalarna spelar trentemøller
och jag står iklädd ett svart adidas-ställ
med guldiga stripes
:
för att slippa smaken av salt på min tungspets
men mest för att jag inte vill höra min egenkomponerade klagosång
jag låter obehaget rinna av
genom avloppet
ner i underjorden
.
jag är regissören till min egen filmhistoria
utan möjlighet att sudda ut och skriva om
jag är min egen fallgrop
fan
apatisk
tröjan luktar tvättmedel
trosorna är mjukmedelslena
men kroppen är unken
håret fett
benen behårade
nagellacket flagnat
rösten torr
blicken matt
grattis på namnsdagen
back in michigan
tystnad tagning
blodet dansar i takt med tonerna till det elektroniska
hjärtat slår i samma nivå som basen på högsta volym
mörkret svartnar
bryt.
tankens blodspill
den sårade tankeverksamheten blöder
som magsyra tränger tanken fram
bubblande syra i halsgropen
kräker blod på grön badrumsmatta
järnsmak
Albert Camus "Främlingen" sidan 138
"Jag gjorde ett annat försök att styra bort mina tankar. Jag lyssnade på mitt hjärta. Jag kunde inte föreställa mig att detta ljud som hade följt mig så länge nånsin kunde upphöra. Jag har aldrig haft någon riktig fantasi. Ändå försökte jag tänka mig en bestämd stund då detta hjärtas bultande inte längre skulle fortsätta i mitt huvud. Men det gick inte."
Mark Levengood sa en gång (II):
Mark Levengood sa en gång (I):
statusuppdatering:
te
målarfärg
penslar
sigur ros
äckel i sin renaste form
hur jag går genom stan en fredag
kväll dessutom
och det går nästan att känna lukten av alkohol i luften
i alla fall
nykter och med två vänner spatserande för att finna ett fik
alternativt schysst tillhåll en fredag utan att behöva trängas med alltför berusade bekanta
i vilket fall
trots kylan befinner sig många människor ute
och jag stänger av min iakttagelseförmåga
mest för att jag inte orkar med drägigheten som tycks uppstå en fredag
strax efter halv tio
uppfattar knappt paret som kommer gåendes på min vänstersida
vi från puben
dem mot den
och på mindre än några få sekunder hinner jag känna en hand ta tag i min vänstra skinka och klämmer till
vänder mig om och förstår att det är gubbfanshelvetet som precis gick förbi mig
som var vänlig nog att ta sig friheten att röra mig
bad jag honom göra det? stod det en stor jävla blinkande skylt ovanför mitt huvud som
snälla snälla snälla önskade mig en äcklig jävla hand av en äcklig jävla gubbjävel
äldre än min pappa dessutom
jag är jävligt tveksam till ett ja
inte ens ett nja känns i närheten
och fan vad jag önskar att jag hade tagit tillfället i akt att nyttja mina stålhätter
och du kanske tycker att jag överdramatiserar hela händelsen
men jag är bara så jävla trött på att gubbfanskapen tycks tycka att de kan ta vilka som helst friheter
utan några som helst konsekvenser
så jävla trött
hålet
när det blir svårt att titta människor i ögonen
när du inte längre vet hur meningen du påbörjade ska kunna avslutas
när tystnaden ekar
och du inte har någonstans att ta vägen inom dig
då ska du stanna
skör
hur små dem ser ut i höstblåsten
hur ynkligt liten en tant kan vara med mössan nerdragen över öronen och
med seniga, nästan blåskiftande, händer innanför ett par skinnhandskar
och hur glad tanten tycks bli när jag ställer mig bredvid henne leendes
inte bara en tant utan tanterna i plural
när hon sedan börjar samtala med mig
om all världens onödigheter
det kalla vädret
de nyinköpta vinterkängorna
och bussens ständiga försening
- då förstår jag ensamheten i att vara en tant, på väg i blåsten, väntandes på bussen
chips
flytande
pillerform
det kvittar
men jag behöver ruset nu
sårbar
dra täcket över huvudet och omfamnas av fyra väggars trygghet
men det går inte
jag förbjuder mig själv att upprepa alla känslor med samma gensvar
men fan
ibland är jag bara liten och rädd och inget där emellan
den obotliga optimismen säger att alla väder har sin charm
naken under ett duntäcke är, om jag tänker, en helt fantastiskt bra grej
men när min röv får gåshud
och jag vaknar mitt i natten av att kudden frusit hård
då är det kallt
alldeles för kallt
dit längtar jag inte riktigt än
en vinnande kombination
leopardmönstrade trosor i lila och baseball socks
närhet
pressure
jag blir ledsen när jag läser chefredaktörens krönika i tidningen femina.
hon refererar till galamiddagar och den panik som utbryter när hon ska välja klänning;
för ingen av dem sitter snyggt. men gud vilken tur att det finns en gördel som kan rädda mig. skriver hon vidare.
och för dig som inte vet vad en gördel är förklarar wikipedia den såhär: ett klädesplagg som täcker en persons höfter och eventuellt formar mage, lår och stjärt.
(kort och gott, ett plagg som ska trolla bort valkarna och fram kommer en kvinnlig och slank midja)
självklart förstår jag själva konceptet, att man som tjej kan slippa hetsen över att behöva springa fyra mil i veckan eller utesluta chipsen när det är filmkväll. bara för att tygstycket ska passa i en storlek mindre. men vafan! snacka om att gömma problemet och sedan föra det vidare. för problemet är nämligen inte att magen putar ut eller att rumpan är formig - det är inställningen till det som blivit något skamligt istället för vackert.
det som gör mig mest ledsen är att hon, som driver en ledande månadstidning för att inspirera kvinnor, snarare gör tvärtom. Hon om någon borde representera kvinnors styrka istället för hitta ännu ett fel. Hon är den som borde vara stolt över hela sig och sin kvinnlighet.
fördriv
men först ska jag lyssna på birgitta stenbergs sommarprat på p1
sen ska jag bo på biblioteket
om så bara för en dag
äta kakor och läsa en bok
det är jazztisdag hos mig
en cheesare på donken
en guldtia från min plånbok
för mig betydde den tian ingenting
för honom innebar det mat för dagen
främling
på ett färdmedel mittemot varandra
hon åker medhålls på grund av illamående
han färdas baklänges med en pälskrage på marinblå kappa
mötet är nära att inträffa
hon stäcker fram en hand mot honom
han tittar frågande
hon vill jämföra storleken på deras händer
han säger att det betyder olycka
sluta tramsa. säger hon
tvekande lyfter han armen mot hennes hand
dem möts halvvägs
fingertoppar träffas
handflata mot handflata
och till sist två tummar mot varandra
från och med nu kallas det lycka. säger hon
mötet kan öppnas
beatbox baby
dånande ljud ur kvalitetshögtalare
i köket har vi disco
till dunderhouse
jag ligger på rygg
och visar honom mina moves
med ben och armar flaxande i luften
nuet
kan inte bestämma om det är fruktsaftens syrlighet som bringar en lång ryggradsryssning
eller är det sammanhanget i sekundens stund som ger den sura eftersmaken
dagens bekännelser
hade pappa läst min blogg skulle han med störrta sannolikhet ha kommenterat texten som följer med orden:
amanda, du är alldeles för okvinnlig.
vilket han visserligen påpekade när jag fes i köket förra veckan
(om det nu är manligt att fisa? tänkte hon argt)
i vilket fall
i dag, från ingenstans fick jag en akut bajsnödighet
i vanliga fall när man blir bajsig går det ändå att förutspå
först känner man sig lite bajsnödig och slutsligen blir det svårt att hålla korven inne.
för det första måste jag börja med att berätta att jag i omgångar lider av dålig mage (jag tror min pappa hade avlidit så här långt in i texten, eller åtminstone skrivit av mig från hans testamente, som jag känner på mig att han ändå gjort för längesen)
kalla det stressmage för känslighetens skull.
det i sin tur betyder att jag på en hundradelssekund måste hitta en toalett inom max hundra meter
och fråga mig inte vad som händer ifall avståndet mellan mig och toan är det dubbla.
den tanken vill jag inte ens tänka.
på väg till ängelholms tågstation, fem minuter innan tågets avgång, blir jag nödig.
jag försöker tänka logiskt: okej. håll dig. tåget har toalett. nej. om den är avstängd...
nära stationen. fyra minuter till avgång. tåget syns inte till. hetsigt försöker jag hitta femkronan in till toalettjäveln.
svettpärlor i pannan. kom igen! får upp femman, in på toan. resterande censureras för pappas skull.
den här gången gick allt bra; jag hann klart och kom med tåget, men det var bara tur...
som den gången hemma hos någon jag tyckte väldigt mycket om. men du vet hur det är. du känner inte personen tillräckligt bra för att skämtsamt skoja bort den olidliga stank du skapat på hans/hennes toalett. försök föreställa dig att du spränger wcn istället. det gjorde jag. toalettfan gick sönder. jag gick aldrig hem till honom igen.
eller som den gången jag tågluffade runt i europa. sista stoppet var paris. alkohol, stress och choklad i mängder. och en toalett i trapphuset. dagen därpå, efter mitt besök, var den dörren låst - ur funktion.
det var helt enkelt en tillfällighet att dagens besök inte slutade i samma öde.
det var ren tur.
dagens uppdrag
sa upp mig
det var inget kul samtal
bryter ihop
och sedan raka vägen hem.
min energi är bortblåst.
varva ner
meditation i ängelholm
smoothie
pilates klockan sju
i dag försöker jag andas ut
ö
ä
genom dina ögon
jag är du fast någon annan
tänk om du kunde se det
jag hör inte när du skriker
för jag vill inte
men jag ser din ilska
för jag kan inte blunda
när du säger åt mig att:
titta på mig för helvete
uppspärrade ögon
isande blick
gapande mun
spottandes orden i mitt ansikte
din andedräkt är nerdränkt
i whiskey
å
det börjar bli ett återkommande fenomen för mig. att ligga i sängen hela dagen. men jag har faktiskt ont i magen.
i vilket fall är det tur att jag har träningsnoja, ett beroende eller som livsstil. inte vet jag vad det kallas, mer än att
jag vill träna minst tre gånger i veckan. vad det än borde kallas är det som sagt bra. annars kan jag se mig själv, som
man kan se dokumentärer på tv; 300kiloskvinnan som inte kan komma upp ur sängen längre.
frågan är väl bara om det är yoghurt hon äter?
barndom
det är längesen vi sågs nu. inte fysiskt, eftersom det är en omöjlighet, men andligt.
jag minns när jag fortfarande kunde se dig i en filmkaraktär, eller när jag fick
för mig att du kom gåendes på gatan. ingen av gångerna var det du.
det är hemskt att erkänna att jag ibland inte alls saknar dig. för att tiden går.
allting bleknar. jag kan inte komma ihåg din röst lika klockrent som tidigare.
ändå kan jag vakna kallsvettig om natten och tro att du är tillbaka.
att vi dansar bredvid varandra igen. att jag hör dig sjunga i badrummet.
badar nakna i havet en tidig sommarmorgon. solar på segelbåten.
att jag kan slå ditt hemnummer för att berätta en hemlighet.
Utkast: Okt. 9, 2010
04.20
pengar, jobb och tidiga morgnar i all ära
men ibland ställer jag mig frågan om det
är värt att jobba ihop ett stort gäng stålar.
jobb och ingen fri tid. eller pank och med all tid i världen?
självförtroendeboost
&
att orden tycks klumpa ihop sig i min hjärna
och att det perfekta sinnesstadiet för skrivarglädjen aldrig infinner sig
då är du där igen och påpekar att jag faktiskt skriver i just den här stunden
men då påminner jag dig om att det inte alls det är samma sak att ordbajsa, som jag gör nu,
som att skriva en inspirerande och känsloladdad novell
fast mest är jag nog frustrerad över att mitt nya jobb startar så tidigt
att inte ens morgonbussen nollsexnollnoll börjat rulla för dagen
men om jag tänker efter grundar sig den frustrationen på
att jag varit alldeles för lat med körkortsteorin att jag måste cykla nollfemnollnoll
i blåsten
i mörkret
i kylan
då viskar du att jag ska vara glad för att jag åtminstone har ett jobb
håll käften, säger jag
och avslutar texten.
#
hon la kaoset på hyllan
tre månader senare står hon stadigt på en dammig och ganska ful matta
hon har hunnit vrida och vända på båda världar
en med kaos
den andra utan
insikten om att kaoset medfört dåligheter kan inte hjälpas
som nu
instängd i ett rum
i sig själv
då känns kaoset som den enklaste utvägen för att slippa tänka
för att få släppa lös det som gnager längst i det innersta
verklighetsflykt
drar till sarajevo
i natt är jag där
jag ska vandra på gatan där första världskriget sköt sitt första skott
rakt i pannan på en hertig jag inte minns namnet på
jag har nämligen hört att där i sarajevo
där är himlen grumlig
med en genomsnittlig årlig molntäcke av 59%
det säger i alla fall wikipedia
och i natt vet jag inte bättre än att lita på opålitligheten
där i sarajevo ska jag konvertera till islam
jag vill ju passa in i gemenskapen i en stad med en majoritet av muslimer
fast mest för att jag inte tycker om lukten av stekt fläsk
men knaperstekt bacon är ändå min favorit
jag får gömma lite i högerficka
när jag reser till sarajevo
i natt
röksug
likt upprörda myror attackerar abstinensen hennes kropp
på en millisekund
pulsen ökar
tycket på trumhinnan framkallar illamående
i hennes inre spelas bilden upp;
av den extremt fula tändaren föreställandes en playboybrud.
glöden. stanken.
hon kan till och med höra hur pappret runt tobaken drar ihop sig
för att sekunden senare förvandlas till aska.